Elsa, 85, berättade öppet om våldtäkten – får utmärkelsen Årets mod 2025

Solen skiner över Uppsala när vi lotsar oss genom ett grönt och hemtrevligt bostadsområde med radhus, lekparker och rullatorer. Här bor 85-åriga Elsa som nu tilldelas utmärkelsen Årets Mod på Feminista 2025.

Hon kom till Sverige från Finland som 18-åring och jobbade fram till pensionen inom vården. Barnbarnet Mimmi möter oss utanför och går före mot dörren för att se om hennes mormor behöver hjälp med att klä på sig innan vi kommer in.

Det behövde hon inte. Elsa öppnar dörren i en vacker prickig blus, har fixat fika och hällt upp kaffe i muminmuggar, som hon samlar på sedan flera år tillbaka.

Det senaste året har varit traumatiskt för henne. När vi ses har det gått nästan exakt ett år sedan hon blev våldtagen i sitt eget hem av en man från hemtjänsten. 2 april 2024, en dag som förändrade hennes liv.

– Det har varit ett hemskt år, säger hon när vi börjar prata.

Elsa har fått stor uppmärksamhet i media då hon öppet berättat om våldtäkten. Först anonymt men sedan med sitt riktiga namn och bild. Hon har visat på ett extremt mod och har använt sin röst för att skapa förändring – och har mötts av enorm kärlek från flera håll och kanter.

– Det går inte att tacka alla personer. Jag vet att det är många som har tänkt på mig och jag är så glad för det. Det värmer och ger mig kraft att våga vara den jag är.

Familjen larmade om mannen flera gånger

Mannen som utsatte Elsa för våldtäkten hade arbetat med hemtjänst hos henne under en längre tid. Hon beskriver honom som snäll och duktig till en början, men en dag så ändrades allt. Han började blotta sig för Elsa, i hennes eget hem. Plötsligt kände hon sig inte längre trygg.

– Jag har ingen lust att komma ihåg honom över huvud taget. Men jag kan inte komma undan det heller.

Året har varit tufft. Självklart för Elsa men också för barnbarnet Mimmi som, utöver allt det känslomässiga, har bråkat med kommunen för att få upprättelse för hennes mormors skull. De hade larmat om mannen flera gånger, utan resultat. Sedan hände det som inte fick hända: Elsa blev våldtagen, hemma i sin egen säng.

Efteråt berättade inte Elsa om vad som hade hänt. Mannen hade torkat av sig själv och Elsa med en handduk och gömt den i tvättkorgen. I chock och ilska hämtade hon den och la den i tvättmaskinen.

– Jag berättade inte för någon. Jag såg handduken där och jag var så arg. Jag tvättade den på så hög värme som det går att göra med maskinen.

Några veckor senare var en biståndshandläggare hemma hos Elsa för att fråga hur hon upplever hemtjänsten och hur de kan hjälpa henne på bästa sätt. Där och då valde Elsa att berätta.

– Jag sa att jag tycker det är bra att hemtjänsten finns. Utom en man.

För första gången upplevde Elsa att någon lyssnade på henne.

– Han har varit jättefin. Han är fortfarande min biståndshandläggare.

Rädd för att förlora hemtjänsten

Till historien hör att Elsa flera år tidigare behövt fixa med äldreboende åt sin man. Då fick hon höra att om det inte duger får Elsa själv ta hand om honom. Hon har sedan dess varit rädd för att bli av med sin hemtjänst, rädd för att klaga, för att hon är beroende av hjälpen – något som spelade in i varför hon inte berättade om våldtäkten till en början.

– Jag vågade inte prata. Jag trodde att om jag berättade kanske de tar bort hemtjänsten från mig. Och jag är beroende av den. Jag kan inte göra allt som jag behöver göra själv.

Mimmi fick reda på vad som hade hänt hennes mormor efter några veckor. Hon är märkbart påverkad av allt som hänt – både att få se sin mormor i en väldigt utsatt situation, bråket med kommunen och de skuldkänslor som ofrivilligt dykt upp hos henne. Om hon själv hade kunnat göra något annorlunda.

Ingen polisanmälan gjordes från kommunens håll. Det fick Elsas familj hjälpa till med. Men eftersom det inte fanns bevis väcktes det aldrig åtal mot mannen.

– Det har överklagats, men de säger att bevisningen inte räcker till, säger Mimmi och fortsätter:

– Det är jätteviktigt att alla får veta det. Om det händer en själv, sök vård, det finns jättebra hjälp att få om man bara vågar göra det, säger hon.

I september 2024 publicerade UNT en artikel där en anonym kvinna, som då kallades Vera, berättade att hon blivit våldtagen av en man från hemtjänsten. I ett rop på hjälp och förhoppning om en förändring inom hemtjänsten valde hon att berätta om sin historia.

Det blev en nationell nyhet. Men ingenting hände från kommunens håll. Då gick Vera ut med sitt riktiga namn och bild på sig själv – 84-åriga Elsa. Hon ville inte längre vara anonym.

– Inte visste jag vilket getingbo jag satte huvudet i, säger hon.

Elsa hade i samråd med familjen pratat om att gå ut offentligt med namn och bild. Det var ett stort steg och hon var nervös och rädd över hur det skulle tas emot, speciellt från kyrkoförsamlingen hon är engagerad i. Men hon möttes bara med kärlek.

– Somliga blev ledsna och andra blev arga. Men ingen sa att det var mitt fel, ingen la skulden på mig.

Mimmi stöttade hennes mormors beslut och har stått vid hennes sida hela vägen.

– Jag sa att jag stöttar henne oavsett vad hon gör. Det är mormor som får leva med det här. Det är mormors historia. Jag har bara suttit på sidobänken och försökt stötta och bråka med alla människor.

Elsa är tacksam över sitt barnbarns stöd och lägger handen om henne.

– Jag skulle inte ha orkat det här ensam, om inte Mimmi hjälpt mig. Det har varit ett fruktansvärt jobbigt år.

”Jag är Elsa”

Den mediala uppmärksamheten blev enorm. Hundratusentals kommentarer på sociala medier, mejl från folk som vill berätta sin historia och en manifestation som gick under namnet Jag är Elsa, där Mimmi var en av alla som var på plats.

– Det var väldigt emotionellt. Det var fint att se hur många som var upprörda över det som har hänt. Att det fanns ett samhällsstöd. Och fint att det också fanns politiker som också brydde sig. Jag har aldrig velat att det här ska vara politiskt, att mormor ska bli någon slags bricka i ett politiskt spel. Utan jag tycker rätt ska vara rätt, och det var fint att se att fler höll med om det. Man kan inte behandla folk hur som helst bara för att man är gammal.

Bland korsordstidningar, mediciner och fikabröd ligger det också en pepparkaka på matbordet. Med grön glasyr står det ”Jag är Elsa” på – en pepparkaka som en kvinna hade med sig på manifestationen.

– Jag tänker att det har öppnat en dörr som tidigare kanske var stängd tidigare för den äldre generationen, säger Mimmi.

– Ja, vi säger ingenting. Det är en stor skam för oss. Det är en skam att bli våldtagen, säger Elsa.

Efter reklamen: Årets Feminista 2024 – En kväll fylld av hyllningar, tårar och systerskap

Hur kommer det sig att du vågade berätta om det?

– Jag var arg. Arg på kommunen för att de inte lyssnade.

Har du kunnat lägga skammen där den hör hemma nu, hos förövaren?

– Jag har bara blivit jätteilsken på honom. Jag skulle vilja få honom dömd på något vis.

I dag går Elsa till psykolog och får hjälp via kvinnojourer. Hon låser dörren om sig och går alltid och dubbelkollar att det är låst när hemtjänsten, som nu bara består av kvinnor, gjort sitt sista besök för dagen.

Nu vill både Elsa och Mimmi blicka framåt och försöker hitta på roliga saker för att byta miljö och fokus.

– Vi har varit arga och ledsna tillsammans, men nu känner jag ändå att vi har kunnat komma vidare till att prata om roliga saker igen, säger Mimmi och tittar på Elsa.

Vad betyder Mimmi för dig?

– Mimmi är allt för mig, säger Elsa och kramar om sitt barnbarn som blir märkbart rörd och svarar:

– Jag är jättestolt över mormor och jag har alltid haft en speciell relation med henne. Mormor är bäst. Den bästa mormorn som finns.

Elsa har inte varit i Stockholm på över tjugo år och när vi pratar om Årets Feminista på Dramaten är klädvalet något de båda diskuterar. Både Mimmi och Elsa ser fram emot en kväll med glädje, röda mattan och systerskap i centrum.

– Det ska bli roligt att se andra människor och kanske kunna slappna av en kväll. Att vara bland vänner och känna sig säker, säger Elsa.